Mamma- snarkar

Mamma
Vaknade nyss av johans snarkningar. Fick en minnesbild av förlossningen och kan nu inte stoppa tårarna.
Jag ligger och skriker, vrålarrakt ut. AAAAAA, krystar. Smärta, smärta. Vila några sekunder, nu säger någon på min vänstra sida. Jag trycks upp i sittande ställning, någon hänger på min mage, min mun är stängd ja vill skrika rakt ut men har blivit tillsagd att stänga munnen och med hjälp av den trycka på. Aj, smärta. Ja går av, delas på mitten från muffen och uppåt. Plötsligt hörs skrik, baby skrik. All smärta försvinner. Känner inget längre förutom en glädje som man bara måste uppleva själv för att förstå. Inget annat betydde helt plötsligt något. Bara jag, johan och denna lilla varelse betydde något. Min första fråga blev vad bleve det? Och den andra vad är det för datum? Inte för att det spelade någon roll men ja ville veta, veta vem det var som låg på mitt bröst och vilken dag som nu är det lyckligaste i mitt liv. Det är en tjej och det är den 15 februari. Hej Wilma blev mina första ord till våran dotter. För hon var en Wilma. Våran alldeles egna fina lilla lycka.

Ligger här och tänker på allt det. Hur kan något så underbart vara mitt, min alldeles egna lilla familj. *tårarna rinner ner för mina kinder*

Människan är ett under. Två människor som älskar varandra visar sin kärlek till varandra, något litet slår rot och utvecklas till en människa, en slags förklaring på att två människor älskar varandra.

Vi älskar varandra och nu är vi tre en familj som ska åldrar tillsammans. Vi ska dela glädje, sorg och motgångar, gå igenom alla faser i litet som en familj. För vi har varandra och vi älskar varandra.

Sen är vi ju inte ensamma, både jag och johan har ju varsin liten familj i bagaget. Och det är inget som vi låter vara ner packat. Utan upp med dem, mammor, pappor, syskon, mormorar och morfrar, farmorar och farfrar, kusiner och för att inte glömma en famn full av vänner. Det är dem som gör oss så glada att vi har, och vi hoppas och vet att ni är glada att vi finns för er.

Nu ska jag torka tårarna och slå ner mitt huvud på kudden och sluta mina ögon för att sen låta john blund kasta sitt stoft över mig och låta mig sväva in i drömmarnas förtrollande värld.

Över och ut- en av alla lyckliga mammor i världen